Okej, jag vet att det är länge sen ja skev nu men måste bero på att tiden och veckorna går så fruktansvärt fort ibland. Är ju runt två veckor sen ja skrev nu!

Under de två veckor som gått har jag haft praktik, på österrängens äldreboende som ni säkerligen redan vet eftersom jag skrivit det i tidigare inlägg.
Första dagen på äldreboendet var okej, men dock lite halvseg. Hade ingen aning om någonting, hur ja skulle behandla de gamla, hur mycket ja vågade ta i dem, hur mycket man ska hjälpa dem med vissa saker, vad de ska äta och inte äta. Vem som behöver matas, vem som bara behöver lite hjälp, vem som ska ha haklapp, vem som behöver hjälp med att lägga sig. Vilka som hör bra och vilka man måste vara extra tydlig med att prata tydligt med. Och allt det där andra som ett äldreboende innefattar.
Första dagen föll tankarna till "Va gör jag här? Hade jag inte trivts bättre på ett dagis?, Där det är lite fart i de som lever där."

Efter två veckor på äldreboendet har jag fått komma närmare de äldre och lära mig förstå dem bättre. Hjälpa dem med det som de behöver och hjälpa personalen med olika saker, jag har fått en bättre blick över hur ett äldreboende fungerar och hur människorna som bor där mår. Jag har lärt mig att hanskas med äldre människor och det känns som om detta har gett mig erfarenhet vidare i livet.

När jag kom hem efter sista dagen på praktiken kände jag bara att jag saknade de gamla goa tanterna och den (de) glada men lustiga gubben (arna) som bodde där. Känns på något sätt som om man längtar lite tillbaka till dem, att ta hand om dem, prata med dem och verkligen se gnistan i deras ögon när de gör något som de tycker om.
Som när den gamle gubben spelade på sitt dragspel för mig, de glänste i ögonen. Nere på terapin då vi höll varandras händer och sjöng och vaggade med musiken/sången och alla var glada. Det är riktig glädje för mig, att se andra människor lysa av lycka.

Det var en tant från bosnien som bodde där, hon kunde ingen svenska och bara några i personlen kunde bosniska och kunde prata någorlunda med henne. Under sista dagen på praktiken tänkte jag verkligen på hur glad hon blev, hur hon sken upp när man gav henne ett leende. De är så lite man kan göra för att göra en annan människa glad, så enkelt och de kostar ingenting. Så de är ngt som ja oxå förstärkt minnet på. Att inte glömma bort det där lilla som kan göra en annan människa så glad.


Nu blev de ett lång inlägg om min praktik, hoppas ni orkade läsa :)

/Christin