Idag var dagen då begravningen skulle hållas, jag skulle bli tvingad till att ta farväl av en vacker ung flicka på bara 17 ½ år.

Jag gick in till kyrkan, såg en massa människor, de flesta var svartklädda. Svart är ju ofta ett tecken på sorg. Jag hälsade på lite folk innan jag senare gick in och satte mig i kyrksalen. Där framme låg hon, ja kunde inte se henne igenom den vita lilla fina kistan. Ja böjde huvudet för att läsa programmet för begravningen. "Avskedsgudstjänst för Viktoria Rogö" stod det. Ja kunde inte fatta, fatta vad det egentligen stod, läste datumen på det korta liv hon varit med om, det var hemskt.

Gudstjänsten började, det spelades många olika sånger. Sånger som sjöngs av en solist och sånger som vi alla fick vara med och sjunga. Ungdomspastorerna i Pingstkyrkan i Tenhult höll i begravningen. De framförde ett väldigt fint tal, de väckte minnen. Det var så fint. Senare under gudstjänsten skulle vi alla, rad för rad få gå fram och ta avsked från Viktoria. Tårarna kom, de var hemskt. Det är inte hon som ska ligga där, hon ska inte ligga där nu! Nej de är alldeles för tidigt. Ja la min rosa blomma i en korg brevid kistan och gick ner till bänken igen. Satt och funderade och tårarna rann. Därefter visades ett jättefint bildspel som Kalle hade gjort. Ett bildspel på över 200 bilder tillsammans med vackra låtar. Minnen kom tillbaka igen. Hon var nog den gladaste människan jag träffat. Det sjöngs lite till och därefter var gudstjänsten slut.

Det var en väldigt fin begravningsgudstjänst, men ja tror fortfarande inte jag har fattat att jag inte kommer att få träffa henne mer här på jorden. Det är jätte svårt att ta in. Saknaden är så stor. Tänk när man kommer tillbaka till skolan, där träffade jag henne nästan varje dag, hon hejade alltid lika glatt i korridoren där vi möttes. Alltid lika glad och solig. Tänk hemgruppen på onsdagar, det var alltid hon som tjatade på mig att gå dit. Nu kommer hemgruppen aldrig bli densamma. Det är mycket som kommer att förändras, mycket som man gjorde med henne men man inte kommer få uppleva mer.

Det ända hoppet jag har är att få träffa henne en dag igen. Den dagen då mitt liv tar slut. Den dagen kommer jag få träffa henne. För både hon och jag har döpt oss för att följa Jesus och har ett hopp om ett bättre liv i himmelen efter döden, ett liv hos Gud i Paradiset.

Kommer aldrig att glömma den vackra underbara kusinen jag hade. Den kusinen som jag stod närmast av tjejerna i den så kallade "kusinligan". Den kusinen som jag tog som en förebild. Sån vill jag var, vara som henne.